Musklerna lyder inte. Hjärnan lever sitt eget liv. Magen värker konstant. Motbjudande, otäckt, skrämmande, smärtsamt… Förtjänar jag att må så här? Är det meningen att jag ska behöva utstå denna rädsla? Varför testas jag igen? Jag trodde det var nog nu, men troligen ska jag genomgå ytterligare prövningar. Mitt tålamod och min ork tryter men det är bara att kryssa sig igenom, igen. Eller måste jag det? Kan jag göra något för att avsluta det här en gång för alla? Ja, det kan jag. Vill jag det? Ja, kanske…
Jag får inte ur mig det jag egentligen vill säga. Så svårt, så hårt, så tungt, så… Jag vill gå min egen väg, jag vill vara min egen men nu är det för sent. Ångest, svettningar, törst, längtan… Orkar inte, känns som om jag står och väger på kanten. Vad krävs för att tippa, vad krävs för att resa sig igen? Måste ta reda på hur mycket jag klarar av, eller måste jag verkligen det?
Hjärtat är tungt som bly och hårdnar som sten. Sluter mig som en mussla. Isdrottningen är på väg. Värmen och kärleken är borta, känner ingenting, bara tomhet. Ett hål som sakta fylls av is. Tryggheten är borta, tilliten likaså, bara rädsla, bitterhet och en oändlig känsla av svek är kvar nu. Jag går sönder…
Det är som om jag läste mina egna tankar, känner igen mig i så mycket. Skönt att veta att man inte är ensam om att tycka och tänka sådana tankar ibland.
SvaraRadera