Ibland blir det inte som man hoppats

Mycket är trams här i "världen" och ännu mer är ren nonsens och inte kan man göra något åt det. Vi kan bara göra något åt vår egen situation i allt vi företar oss. Inte alltid blir det som vi hoppats, men då får man leva med det. Kanske skulle man gjort andra val, men hur hade då dagsläget sett ut? Hade det varit som det nu är... Troligen inte. Kanske hade det varit bättre kanske sämre, det lär vi aldrig få veta. Bara att gilla läget och hoppas att det är bättre som det är nu och inte gå och grunna på hur det skulle kunna ha varit.

Det finns mycket som jag ångrar, men inte skulle jag vilja ha det ogjort! Vad hade jag då varit? Inte den jag är i dag med den erfarenhet jag har. Kanske hade jag varit en bättre människa, kanske en sämre, men det går egentligen inte att spekulera i, jo det gör det men det finns ingen mening med att göra det, man får i alla fall inte reda på hur det hade sett ut. Så för att avsluta mina luddiga funderingar i kväll: Grunna inte för mycket där ute, det blir du i alla fall inte klokare av!

Gold diggers

I bland slås jag av mina egna tankar. Nu har jag grunnat lite några dagar på ett fenomen jag "träffade på" under helgen, i lördags närmare bestämt, när jag hade besök av en kär vän. Vad han genomlidit på kort tid kan jämställas med ett mindre jordskalv, men det är inte det stora hela som jag upprörs av, utan det lilla patetiska faktum, vi kan kalla kvinna eller är hon ens värd att kallas kvinna? Jag måste säga att jag skäms över att tillhöra detta patetiska släkte när jag får höra hur kvinnor nu på 2000-talet kan bete sig som om vi levde under 1920-30 talet. Det verkar som om vi går bakåt i tiden och allt som oftast beter oss som rikemanskvinnorna i de fina tesalongerna i sällskap av andra fina societetsdamer.

Jag kan inte för mitt liv förstå hur man som kvinna skulle vilja vara bunden till en man för pengarnas skull och inte förtjäna sitt eget levebröd, utan vilja leva på någon annans pengar och tycka att det är ok. Att skapa sig ett litet patetiskt liv runt pengar som om det vore allt här i världen och sedan leva i ett förhållande utan kärlek, bara för att sedan vända honom ryggen och gå sin väg med hans pengar i plånboken. Hur kan ni kvinnor, som har dessa tankar, göra så här och leva med er själva? Tycker ni inte att det är något fel med den bilden? Hur växte ni upp? Vad lärde era föräldrar er under ungdomsåren? Ta så mycket du bara kan och känn ingen skuld eller ånger? Jag begriper mig inte på detta fenomen. Jag kanske inte skulle gräva så mycket i det här men jag kan bara inte hålla käften och tycka att det här är ok.

Om jag får generalisera och tycka lite till så måste jag säga att ni kvinnor som inte kan stå på egna ben och leva av ert eget slit, ni är patetiska, svaga och helt utan empati och känslor. Ni är dessutom besvärliga och klena skapelser. Det pratas mycket om hur allt ska vara jämställt och lika lön för lika arbete etc, visst, jag håller med, men ni som inte orkar jobba och slita ni ska banne mig inte ha ett enda skit. En vacker  dag kommer verkligheten i kapp er och då kanske ni inser att det kanske skulle ha varit bra att anstränga sig för sitt levebröd tidigare. När verkligheten hunnit i kapp er är ni förmodligen gamla och grå och orkar inte reda ut situationen ni själva har försatt er i och de sociala myndigheterna får kliva in och hjälpa till, då säger jag bara: Lycka till och hoppas ni får vad ni förtjänar.

Jag är glad för min väns skull att detta uppdagades i tid och kvinnan lämnade utan ett ena öre på fickan.