Dinas Ark

Dinas Ark är en svensk ideell förening som jobbar aktivt i Rumänien med hjälp åt de hemlösa hundarna.
 

http://www.dinasark.se

Vi har som första och största mål att hjälpa till på plats i Rumänien med steriliseringar av hemlösa hundar, samt att sprida information och kunskap om hundar och djurhållning i allmänhet, då vi anser att det är det bästa och mest långsiktiga sättet att få bukt med problemen.

På vår lista över andra viktiga aktiviteter och mål står också adoptioner av lämpliga hundar till Sverige och andra EU-länder, samt att hjälpa olika lokala organisationer med specifika projekt.

Hittills har vi bl.a hjälp till med:

* Bygget av ett nytt privat hundhägn i Cluj.
* Månadsdonationer av mat och bidrag till bygget av ett privat hägn i Botosani.
* En stor donation för bygget av ett nytt privat hundhägn i Turda.
* Steriliseringskampanjer i Cluj och närliggande orter och byar
* Ett stort antal adoptioner till Sverige och andra länder.

I Sverige har vi ett nära samarbete med Föreningen DogRescue.

Det här är inledningen till Dinas Ark´s hemsida. Här hittar du all information och alla goa juveler de har att erbjuda. Jag hoppas du hittar din lilla ögonsten här och blir vän/hem för livet till en alldeles egen liten bit av ljuvligheten.

//M

Cookie aka Smulan

Nu ger jag upp! Jag har suttit i flera timmar och försökt komma på en snillrik inledning till det här inlägget, men det går inte, så jag skriver bara som det kommer nu. Vad jag har tänkt berätta har förändrat mitt och min familjs liv. I november 2011 slöbläddrade jag på facebook, som jag allt som oftast gör och stötte där på en bild på det vackraste lilla krypet jag någonsin sett! En liten, liten pälsboll vid namn Cookie. Bilden hade Eva, en väninna till mig länkat upp på sin profil, via en hemsida som heter Dinas Ark. Snabbare är en kobra klickade jag på länken och Smulan dök upp, som genom ett trollslag. :) Jag föll pladask!! Underbara, ljuvliga lilla liv, det var kärlek vid första ögonkastet. Flera dagar gick jag och bara tänkte på "min" Smula och kunde inte få henne ur mina tankar, det var som om hon redan valt att få komma till oss. Det var liksom förutbestämt. Det fanns ingen annan lösning. Så skulle det vara!

Jag tog kontakt med Eva via fb och sedan via telefon och sms och vi gjorde upp om att ses. Eva kom hit till oss med Strudel (Cookies syster) och Cookie och hälsade på. Till en början var det lite läskigt och konstigt, mycket konstiga människor och underliga lukter. Båda flickorna var reserverade och lite rädda och jag klandrar dem inte, med deras bakgrund. Livet har inte varit lätt för dessa underbara systrar alla gånger. Nåväl, efter en stund var det dax för uppbrott och dagen återgick till det normala, nästan, jag var störtkäääär! Länge och väl funderade jag på om jag verkligen skulle ha hund (jag funderade väl i alla fall 1-2 timmar) och kom fram till att det skulle jag. Så den sjätte december flyttade lilla Cookie aka Smulan in!

Dax för uppstart igen

Halloj!!

Det var ett tag sedan jag uppdaterade men jag har inte haft nåt att säga på ett tag, men nu har det hänt en del omvälvande saker i mitt liv så nu är det dax att dela med sig av liv, tankar, värderingar och erfarenheter igen.

Väl mött inom en snar framtid igen!

Fridens liljor! //M

Skulder

Ja, penning skulder är väl inget man tycker om att ha. Tycker inte jag i alla fall. Jag mår dåligt av att vara skyldig någon pengar, även om det bara är små summor. Att någon är skyldig mig pengar kan jag ha överseende med, om det är inom rimliga gränser eller om vederbörande säger till att de inte kan betala igen just nu, men när det  gått plus minus 10 år och jag inte hört ett enda ord de senaste 5 åren börjar det gnaga. Jag blir bitter. Jag har ringt er och påmint er om att ni är skyldiga mig pengar, jag har skickat er sms och undrat... Det svar jag fick sista gånger var att jag skulle få mina pengar nästa månad, det är ca 5 år sedan nu. Är det rimligt att jag ska behöva påminna er igen...? Det gäller bara 5.000:- jag vet att det är småsummor (i er värld) men jag lånade ut dem för att ni skulle kunna följa med på den planerade resan vi gjorde för många år sedan nu. Det var en liten del av mina arvspengar efter mamma, men det betyder inte att jag inte vill ha tillbaka dem. Ni har betalat 5.000:- av de ursprungliga 10.000:- ni lånade. Alltid något. Jag vet inte hur jag ska göra, jag orkar inte hålla på och påminna er igen för det känns småaktigt och gnatigt... Jag vill egentligen med detta inlägg, att ni kanske kommer på att ni fortfarande faktiskt har en skuld till mig.
//M

En serie varför...

Varför lär jag mig inte? Inget gott kommer ur att vara snäll. Gång på gång går jag på samma nit. Huggen i ryggen för att man litar på människor. Jag måste lära mig att inte lita på folk. De jag litat på som mest visar sig vara de som gör mig mest illa. Jag trodde i min enfald att min magkänsla var rätt. Jag som nyss lärt mig lita på den och på vad den säger mig, men nu lär jag få tänka om. Jag trodde i min enfald att jag kunde kombinera arbete och vänskap, men det går tyvärr inte. En erfarenhet rikare har jag i alla fall blivit. Alltid något.

Varför kan inte jag få lite stöd? Att hjälpa och stödja har jag inget för, tydligen. Det ger mig bara smärta och sorg. Att hjälpa människor i trångmål har varit ett kall för mig, men nu vet jag inte om det är värt all smörja jag får igen. Jag har alltid funnits till hands för de som behövt mig, men när jag söker hjälp, eller bara ett eller två tröstande ord, får jag bara ryggen eller ett kallt "oj då" eller "okej..." för att inte tala om det sarkastiska :). En smiley säger mer än du tror. Jag förstår, du tycker att det räcker med en leende lite gubbe... Tänk lite. Hela världen kretsar inte runt en person eller en händelse. Öppna upp och ta in världen runt om dig. Det finns många, många andra som har det tufft eller grubblar.

Varför är det alltid jag som måste höra av mig? Jag blir så innerligt ledsen över att vara den som allt som oftast hör av mig eller på annat sätt tar kontakt. Jag vet att ni finns, men vet ni att jag finns, eller ger ni blanka fan i det? Om ni inte vill ha någon form av kontakt, säg då till så kan jag sålla bort er från min bekantskapskrets och slipper fundera på hur ni mår eller om ni lever. Jag slipper bry mig helt enkelt. Jag är rätt trött på att ständigt hålla ihop vänskapen så det skulle underlätta om jag fick veta vem som är min vän och vem som fullkomligt skiter i mig.

Varför gör jag det här? Varför utsätter jag mig för det här? Jo, för att jag tyvärr bryr mig, jag är en medmänniska, full av känslor och empati. I bland önskar jag att jag kunde vara lika kall som en person med borderline, som bara är sin egen existens och bryr sig bara om sig själv. Hur jag än vrider och vänder på det så går det inte. Jag är den jag är, med känslor, empati och just nu rätt mycket sorg.

Ibland blir det inte som man hoppats

Mycket är trams här i "världen" och ännu mer är ren nonsens och inte kan man göra något åt det. Vi kan bara göra något åt vår egen situation i allt vi företar oss. Inte alltid blir det som vi hoppats, men då får man leva med det. Kanske skulle man gjort andra val, men hur hade då dagsläget sett ut? Hade det varit som det nu är... Troligen inte. Kanske hade det varit bättre kanske sämre, det lär vi aldrig få veta. Bara att gilla läget och hoppas att det är bättre som det är nu och inte gå och grunna på hur det skulle kunna ha varit.

Det finns mycket som jag ångrar, men inte skulle jag vilja ha det ogjort! Vad hade jag då varit? Inte den jag är i dag med den erfarenhet jag har. Kanske hade jag varit en bättre människa, kanske en sämre, men det går egentligen inte att spekulera i, jo det gör det men det finns ingen mening med att göra det, man får i alla fall inte reda på hur det hade sett ut. Så för att avsluta mina luddiga funderingar i kväll: Grunna inte för mycket där ute, det blir du i alla fall inte klokare av!

Gold diggers

I bland slås jag av mina egna tankar. Nu har jag grunnat lite några dagar på ett fenomen jag "träffade på" under helgen, i lördags närmare bestämt, när jag hade besök av en kär vän. Vad han genomlidit på kort tid kan jämställas med ett mindre jordskalv, men det är inte det stora hela som jag upprörs av, utan det lilla patetiska faktum, vi kan kalla kvinna eller är hon ens värd att kallas kvinna? Jag måste säga att jag skäms över att tillhöra detta patetiska släkte när jag får höra hur kvinnor nu på 2000-talet kan bete sig som om vi levde under 1920-30 talet. Det verkar som om vi går bakåt i tiden och allt som oftast beter oss som rikemanskvinnorna i de fina tesalongerna i sällskap av andra fina societetsdamer.

Jag kan inte för mitt liv förstå hur man som kvinna skulle vilja vara bunden till en man för pengarnas skull och inte förtjäna sitt eget levebröd, utan vilja leva på någon annans pengar och tycka att det är ok. Att skapa sig ett litet patetiskt liv runt pengar som om det vore allt här i världen och sedan leva i ett förhållande utan kärlek, bara för att sedan vända honom ryggen och gå sin väg med hans pengar i plånboken. Hur kan ni kvinnor, som har dessa tankar, göra så här och leva med er själva? Tycker ni inte att det är något fel med den bilden? Hur växte ni upp? Vad lärde era föräldrar er under ungdomsåren? Ta så mycket du bara kan och känn ingen skuld eller ånger? Jag begriper mig inte på detta fenomen. Jag kanske inte skulle gräva så mycket i det här men jag kan bara inte hålla käften och tycka att det här är ok.

Om jag får generalisera och tycka lite till så måste jag säga att ni kvinnor som inte kan stå på egna ben och leva av ert eget slit, ni är patetiska, svaga och helt utan empati och känslor. Ni är dessutom besvärliga och klena skapelser. Det pratas mycket om hur allt ska vara jämställt och lika lön för lika arbete etc, visst, jag håller med, men ni som inte orkar jobba och slita ni ska banne mig inte ha ett enda skit. En vacker  dag kommer verkligheten i kapp er och då kanske ni inser att det kanske skulle ha varit bra att anstränga sig för sitt levebröd tidigare. När verkligheten hunnit i kapp er är ni förmodligen gamla och grå och orkar inte reda ut situationen ni själva har försatt er i och de sociala myndigheterna får kliva in och hjälpa till, då säger jag bara: Lycka till och hoppas ni får vad ni förtjänar.

Jag är glad för min väns skull att detta uppdagades i tid och kvinnan lämnade utan ett ena öre på fickan.