Varför lär jag mig inte? Inget gott kommer ur att vara snäll. Gång på gång går jag på samma nit. Huggen i ryggen för att man litar på människor. Jag måste lära mig att inte lita på folk. De jag litat på som mest visar sig vara de som gör mig mest illa. Jag trodde i min enfald att min magkänsla var rätt. Jag som nyss lärt mig lita på den och på vad den säger mig, men nu lär jag få tänka om. Jag trodde i min enfald att jag kunde kombinera arbete och vänskap, men det går tyvärr inte. En erfarenhet rikare har jag i alla fall blivit. Alltid något.
Varför kan inte jag få lite stöd? Att hjälpa och stödja har jag inget för, tydligen. Det ger mig bara smärta och sorg. Att hjälpa människor i trångmål har varit ett kall för mig, men nu vet jag inte om det är värt all smörja jag får igen. Jag har alltid funnits till hands för de som behövt mig, men när jag söker hjälp, eller bara ett eller två tröstande ord, får jag bara ryggen eller ett kallt "oj då" eller "okej..." för att inte tala om det sarkastiska :). En smiley säger mer än du tror. Jag förstår, du tycker att det räcker med en leende lite gubbe... Tänk lite. Hela världen kretsar inte runt en person eller en händelse. Öppna upp och ta in världen runt om dig. Det finns många, många andra som har det tufft eller grubblar.
Varför är det alltid jag som måste höra av mig? Jag blir så innerligt ledsen över att vara den som allt som oftast hör av mig eller på annat sätt tar kontakt. Jag vet att ni finns, men vet ni att jag finns, eller ger ni blanka fan i det? Om ni inte vill ha någon form av kontakt, säg då till så kan jag sålla bort er från min bekantskapskrets och slipper fundera på hur ni mår eller om ni lever. Jag slipper bry mig helt enkelt. Jag är rätt trött på att ständigt hålla ihop vänskapen så det skulle underlätta om jag fick veta vem som är min vän och vem som fullkomligt skiter i mig.
Varför gör jag det här? Varför utsätter jag mig för det här? Jo, för att jag tyvärr bryr mig, jag är en medmänniska, full av känslor och empati. I bland önskar jag att jag kunde vara lika kall som en person med borderline, som bara är sin egen existens och bryr sig bara om sig själv. Hur jag än vrider och vänder på det så går det inte. Jag är den jag är, med känslor, empati och just nu rätt mycket sorg.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar