Nu ger jag upp! Jag har suttit i flera timmar och försökt komma på en snillrik inledning till det här inlägget, men det går inte, så jag skriver bara som det kommer nu. Vad jag har tänkt berätta har förändrat mitt och min familjs liv. I november 2011 slöbläddrade jag på facebook, som jag allt som oftast gör och stötte där på en bild på det vackraste lilla krypet jag någonsin sett! En liten, liten pälsboll vid namn Cookie. Bilden hade Eva, en väninna till mig länkat upp på sin profil, via en hemsida som heter Dinas Ark. Snabbare är en kobra klickade jag på länken och Smulan dök upp, som genom ett trollslag. :) Jag föll pladask!! Underbara, ljuvliga lilla liv, det var kärlek vid första ögonkastet. Flera dagar gick jag och bara tänkte på "min" Smula och kunde inte få henne ur mina tankar, det var som om hon redan valt att få komma till oss. Det var liksom förutbestämt. Det fanns ingen annan lösning. Så skulle det vara!
Jag tog kontakt med Eva via fb och sedan via telefon och sms och vi gjorde upp om att ses. Eva kom hit till oss med Strudel (Cookies syster) och Cookie och hälsade på. Till en början var det lite läskigt och konstigt, mycket konstiga människor och underliga lukter. Båda flickorna var reserverade och lite rädda och jag klandrar dem inte, med deras bakgrund. Livet har inte varit lätt för dessa underbara systrar alla gånger. Nåväl, efter en stund var det dax för uppbrott och dagen återgick till det normala, nästan, jag var störtkäääär! Länge och väl funderade jag på om jag verkligen skulle ha hund (jag funderade väl i alla fall 1-2 timmar) och kom fram till att det skulle jag. Så den sjätte december flyttade lilla Cookie aka Smulan in!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar